En fungerande näringsväv upprätthåller livet i havet

Också i havet finns det mängder av olika livsmiljöer: öppna fjärdar, strandzoner, grunda områden och grynnor. Alla de här miljöerna binds ihop av de levande organismernas näringskedjor, och alla kedjorna bildar tillsammans en näringsväv.


Östersjöns näringsväv är lite som ett fisknät som smalnar av uppåt. I varje knut bor någon levande organism: en alg, en vattenväxt, ett bottendjur eller kanske en fisk. Knutarna sammanbinds av länkar, precis som trådarna i en riktig väv. Länkarna visar hur organismerna äter varandra. Hela systemet handlar faktiskt om vem som äter vem.

Längst nere i vävens bredaste del bor den allra största gruppen organismer. De här organismerna kallas primärproducenter och är antingen alger eller vattenväxter. De kan ta upp solenergi och binda den i kemisk energi, det som vi till vardags kallar socker. Sockret ger dem energi till att bygga upp sina egna celler. Den här fiffiga processen kallas fotosyntes och utan den skulle det inte finnas någon näringsväv.

I nästa våning, litet högre upp i väven, bor konsumenterna, det vill säga de som äter producenterna. Konsumenterna på första nivån är små planktondjur som betar alger ungefär som pyttesmå kor på en saftig äng. På nästa nivå och nivåerna ovanför den bor rovdjuren, det vill säga konsumenter på högre nivåer. De bor på olika våningar eftersom de också äter varandra. De minsta planktondjuren äts av småfiskar. Småfiskarna äts av större fiskar som i sin tur blir mat åt sälar och sjöfåglar.

Primärproducenter

Betare

Rovdjur

Nedbrytare

Mikroskopiska alger och fotosyntetiserande bakterier hör till öppna havets primärproducenter. De flyter omkring i vattenmassan och kallas växtplankton. Stora alger och vattenväxter, som är förankrade till botten, är de viktigaste primärproducenterna i kustvattnen.

Betare äter primärproducenter. Till betare hör till exempel små urdjur, kräftdjur och hjuldjur vilka kallas djurplankton. Många större djur, såsom snäckor, äter också växtföda och är därför betare.

Rovdjur fångar betare och till rovdjuren hör bland annat många fiskar och skaldjur. Eftersom många rovdjur också äter andra rovdjur, kan näringskedjan på denna punkt vara ganska invecklad och flerskiktad. En gädda kan till exempel hamna på människans matbord. Sälar, många vattenfåglar och andra stora rovdjur är så kallade toppredatorer vilka inte kan fångas av något annat havsdjur.

Döda organismer och deras rester blir till sist näring för nedbrytare. Till nedbrytarna hör ett stort antal bakterier och ryggradslösa djur som frigör den energi som är bunden i resterna. På detta sätt kommer energin tillbaka till användning för primärproducenterna till början av näringskedjan.

Energin och grundämnena vandrar uppåt i väven

När ett planktondjur äter en liten alg får den i sig både grundämnen och energi. Det här blir början på en näringskedja. I näringskedjan strömmar energin uppåt ända tills de sista resterna av den når de så kallade topprovdjuren högst uppe i kedjan. Topprovdjuren har inga naturliga fiender, men kan till exempel bli skjutna av en jägare. Om de inte råkar illa ut på det här sättet, dör de så småningom av sjukdom eller när de blir för gamla för att jaga.

Senast då det finns en död kropp att äta, kommer också nedbrytarna, till exempel maskar och bakterier, in i väven. Varje gång en organism dör är nedbrytarna snart på plats. Som namnet säger bryter de ned komplicerade kemiska föreningar i organismerna, så att de blir enkla råvaror igen. Råvarorna tas upp av nya producenter i bottnen av näringsväven och kretsloppet startar på nytt.

Bilder: Heidi Arponen/ Forststyrelsen, Forststyrelsen, Hermanni Kaartokallio, Juho Lappalainen/ Forststyrelsen, Sirpa Lehtinen, Riku Lumiaro, Esa Nikunen, Jussi-Tapio Roininen/ Forststyrelsen, Ari Saura, Siru Tasala.

Kretsloppet gäller ändå bara råvarorna, det vill säga grundämnena, som aldrig förstörs. Energin går inte i ett kretslopp. Den kommer från solen, strömmar över jorden och tas för en kort tid upp av de levande organismerna. När de dör och bryts ned, omvandlas energin till värme och försvinner ut i rymden igen. Därför måste primärproducenterna hela tiden binda ny energi från solen.

Varje nivå i näringsväven är viktig eftersom den både reglerar nivåerna under och över sig. Om till exempel alla djurplankton skulle försvinna skulle hela havet förändras. Om ingen längre åt växtplankton skulle algerna öka och öka, ända tills vattnet skulle bli helt ogenomskinligt.

Växtplanktonen är en av havets primärproducenter. De binder, alltså omvandlar, solenergi och näringsämnen från nedbrytarna till byggnadsmaterial för sig själva. De producerar näring till andra organismers förfogande.

Djurplankton äter växtplankton och överför därmed energi uppåt i näringsväven. De kallas betare.

Blåmusslorna och strömmingen användeer djurplankton som sin föda. Näringskedjan delar sig nu i två grenar. I verkligheten finns väldigt många olika kedjor.

Ejdrar och andra sjöfåglar äter musslor. Små fiskar är däremot på större rovfiskars, såsom torskens meny.

Havsörnarna på toppen av näringsväven är topprovdjur som jagar mindre sjöfåglar. Torsken däremot hamnar ofta på människans matbord.

Om alla djurplankton försvann skulle det också märkas högre upp i näringsväven: strömmingen och andra fiskar skulle få ont om mat och minska eftersom fiskar i allmänhet har svårt att äta växtplankton direkt.

Att allt djurplankton plötsligt skulle försvinna är inte särskilt sannolikt. Ändå påverkar också små förändringar i en del av näringsväven också alla andra delar. Därför är det viktigt att människan förstår hur väven fungerar och inte förändrar miljön på ett sätt som skadar den.

När torsken försvinner påverkas både strömmingen och strömmingens mat

Under de senaste decennierna har torsken i Östersjön minskat kraftigt. Det beror dels på att man fiskat för mycket torsk. Torsken får också allt svårare att föröka sig i Östersjön eftersom de salta bottenområdena där torsken leker tyvärr är i dåligt skick.

Torsken äter mycket strömming. Nu, när det finns lite torsk ökar strömmingen. Det här är tyvärr inte bara en bra sak, inte ens för strömmingen själv. Strömmingarna blir så många att de tvingas konkurrera om maten. Dels konkurrerar de med varandra, dels med en annan fiskart, skarpsillen som i Finland oftast kallas vassbuk. Den hårda konkurrensen gör att alla fiskar är hungriga hela tiden och aldrig lyckas växa sig stora.

Konkurrensen om maten påverkar också djurplanktonen som både strömmingen och vassbuken äter. Båda fiskarterna äter helst stora djurplankton som hoppkräftor, eftersom de innehåller mest näring. När för mycket av hoppkräftorna blir fiskmat minskar de och ersätts av mindre planktondjur som vattenloppor som inte är lika bra mat för fisken.

Växtplanktonen är havets viktigaste producenter

Uppe på land är växterna de viktigaste producenterna. De binder solenergi genom fotosyntes och utgör grunden för hela näringsväven.

Fotosyntesen är lika viktig i havet, men här är det algerna som binder mest energi. Alger kan se ut på många sätt, allt från stora tångruskor till små encelliga växtplankton. De minsta algerna är faktiskt de viktigaste producenterna och huvuddelen av havets näringsväv bygger på deras fotosyntes.

 Röd- och brunaktiga runda celler.
Vårens pansarflagellater i mikroskop.

Växtplanktonen försvinner till vintern

På vintern är havet nästan tomt på växtplankton. Då når så lite ljus ner i vattnet att algerna varken kan fotosyntetisera eller växa. Därför behöver de heller inga näringsämnen. Det här förklarar varför vattnets näringshalt är högst just på vintern.

När våren kommer ökar ljuset och vattnet värms upp. Växtplanktonen vaknar ur sina vilostadier och börjar växa och föröka sig. Mängden växtplankton är därför störst på våren, när näringen fortfarande räcker till, men djurplanktonen ännu inte hunnit börja föröka sig och äta upp dem.

Växtplankton lever av kväve och fosfor

När sommaren kommer på allvar börjar de viktigaste näringsämnena, kväve och fosfor, vara använda och algerna slutar växa. Stoppet beror på att antingen fosforn eller kvävet tagit slut. Efter det spelar det inte någon roll att det kan finnas hur mycket som helst av det andra ämnet.

Tyvärr leder utsläppen av kväve och fosfor från land till att algerna ofta fortsätter sin tillväxt långt efter att den borde vara över.

Djurplankton äter växtplankton

Djurplankton är egentligen betande djur, precis som kor och älgar, bara mindre. Betare är alltså växtätare. De flesta betarna i havet är mikroskopiska djurplankton, till exempel vattenloppor, hoppkräftor och andra små kräftdjur.

Hoppkräftorna är de viktigaste djurplanktongruppen i Östersjön. Hoppkräftor är relativt stora, många av dem syns bra med blotta ögat. Hoppkräftorna spelar en viktig roll i Östersjöns näringsväv och är viktiga som mat för till exempel strömming och maneter. Själva äter de växtplankton. De allra största hoppkräftorna äter också mindre djurplankton.

Mängden djurplankton och vilka arter det finns, beror både på rovdjuren och på mängden växtplankton. Också salthalten och temperaturen påverkar artsammansättningen.

 En hinnkräfta.
En hinnkräfta är ett litet kräftdjur och hör till djurplanktonen.

Mot näringsvävens topp

Strömmingen och andra stimfiskar ute på Östersjön äter helst djurplankton. Själva äts de av rovfiskar som torsken och ibland direkt av topprovdjur.

 Silverfärgade fiskar i ett stim.  Raidallinen kala, jolla on punaiset evät.

Topprovdjuren är på toppen av näringskedjorna

Ett topprovdjur är ett djur så högt uppe i näringskedjan att ingen annan jagar och äter det. I Östersjön är till exempel sälar och havsörnar topprovdjur. I Östersjöns näringsväv är också människan ett topprovdjur.

Paljon hylkeitä vedestä nousevan kiven päällä Harmaa delfiinin näköinen pyöriäinen veden alla.

Nedbrytarna knyter ihop näringsväven

Förr eller senare blir alla Östersjöns levande organismer antingen uppätna eller dör av andra orsaker. Döda organismer, deras kvarlevor och avföringen från dem som fortfarande lever blir mat för nedbrytarna.

Allt detta material singlar långsamt ner till bottnen där mikroberna börjar sitt arbete. Nedbrytarna får energi ur det döda materialet och återför näringsämnena till kretsloppet.

En del av energin strömmar genom mikroböglan

Hittills har vi talat om hur energin rör sig uppåt i näringskedjan från producenterna till havets topprovdjur. Det finns ändå också en annan näringskedja som startar med bakterier. Därför kallas den mikroböglan.

Till skillnad från alger och vattenväxter kan bakterierna också utnyttja organiska näringsämnen i vattenlösning (algerna behöver oorganiska föreningar). Bakterierna får energi ur de här lösta organiska ämnena på samma sätt som du själv får energi av sockret i ett glas saft. Precis som du behöver också bakterierna energi för att bygga upp sina celler.

Varifrån kommer de organiska ämnena i havsvattnet? En del av dem kommer från havsorganismernas ämnesomsättning, till exempel fiskens avföring. Största delen kommer ändå från land. När regnvatten rinner längs marken löser sig humus och andra organiska ämnen i det. Via bäckar, åar och sjöar transporteras de till sist ut i havet. Också avloppsvatten från hushåll och industrier innehåller organiska ämnen. Förr eller senare blir alla mat för bakterierna.

Mikroböglan är inte särskilt energieffektiv

Bakterierna som omvandlar det organiska materialet till bakteriebiomassa startar alltså en egen liten näringskedja. Så småningom blir de ju uppätna av någon annan som själv blir uppäten och så vidare.

Den här näringskedjan, det vill säga mikroböglan, har ändå många flera nivåer än kedjan från primärproducenter till rovdjur. Mikroböglan kan se ut till exempel så här: bakterie → flagellat→toffeldjur→djurplankton→strömming...

Eftersom en stor del av energin förbrukas eller förvandlas till värme vid varje steg, blir det mindre energi kvar för de högre nivåerna. Om strömmingen ska kunna äta sig mätt via mikroböglan måste det alltså finnas verkligt stora bakteriemassor i vattnet den lever i.

Blomstrande bakterier i Bottniska viken

Mikroböglans betydelse varierar i olika delar av Östersjön. Viktigast är den i Bottniska viken som omges av myrar och andra torvmarker. I vattnet från torvmarkerna finns det mycket humus som bakterierna kan utnyttja.

Utom de organiska föreningarna behöver bakterierna också näring, precis som algerna. Här har de en fördel i att de kan utnyttja näring i svagare koncentrationer än algerna. Bakterierna i mikroböglan knycker alltså näringen framför näsan på algerna, vilket minskar algtillväxten. I områden där mikroböglan fungerar bra åstadkommer en viss näringsbelastning alltså en mindre övergödning av vattnet!