Finlands havsfiskar

I Finlands havsområden lever över 60 olika fiskarter. På grund av Östersjöns omväxlande tidiga historia och bräckta vatten finns här allt från rent marina arter till sötvattensfiskar.


Här finns både kallvattensarter och arter anpassade till varmare vatten. I jämförelse med oceanerna och tropiska sötvatten är artantalet ändå anspråkslöst. Detta beror på att Östersjön är ett ungt hav med varierande miljöförhållanden.

Olika fiskarter ställer olika krav på sin livsmiljö och beståndens storlek begränsas ofta av bristen på lekplatser. De viktigaste faktorerna för lek är vattnets syre- och salthalt, temperatur och exponering. Vid sidan av förökningscykeln styr också temperaturen de vuxna fiskarnas vandringar och uppträdande i olika områden.

Tejstefisk bland rödalger och blåmusslor.
Tejstefisken är en av våra okända storheter.

Drygt tjugo marina arter

Den mest välkända och ekonomiskt viktigaste av våra havsarter är strömmingen (Clupea harengus). Också om strömmingen är småvuxen i jämförelse med sina artfränder sillarna i Atlanten växer de snabbt under sitt första år och har en hög överlevnadsprocent. Detta ger en stor produktion i förhållande till vattenmassan.

Strömming, skarpsill (vassbuk), nors, storspigg och några smörbultarter är de talrikaste i öppna vatten. Varken ålen eller torsken kan föröka sig hos oss, men unga individer kommer hit för att äta sig stora.

Salthalten begränsar sötvattensfiskarnas utbredning

Sötvattensarter som mört- och abborrfiskar är vanligast i svagt salta, skyddade strandvatten. De utnyttjar olika skärgårdszoner under olika årstider. Hälften av arterna är mört- eller karpfiskar och dessa ökar sin andel av biomassan i takt med att vattnen blir varmare och mera eutrofierade.

Största delen av sötvattensfiskarna vandrar upp i åar, älvar, mynningar och innervikar för att leka. Andra kan också föröka sig längre ut, så länge de hittar skyddade vikar, flador och bäckar.

Vandringsfiskarna behöver både söt- och saltvattensområden

Öringar, laxar, nejonögon, stäm, vimba och skärkniv stiger upp i sötvatten för att leka. För sin förökning är de helt beroende av sötvatten, men vandrar långa vägar ut i havet för att äta och växa.

Under tidernas gång har både siken och harren utvecklat havslekande former. Liksom andra vandringsfiskar har också de lidit kraftigt av utbyggnaden av vattendragen och eutrofieringen. De flesta vandringsfiskar klassas idag som hotade.

Vandringsfiskarna minskar, men två främmande arter, den svartmunnade smörbulten och silverrudan, har istället ökat kraftigt i Finlands havsområden under de tio senaste åren.

Havsöringen vilar på en blåstångsbädd.
Havsöringen klassificeras som akut hotad.

På den här sidan berättar vi mera om strömmingen, som är den mest betydande fångstarten för det kommersiella fisket, samt om abborren som i sin tur är Finlands nationalfisk. Om Finlands övriga fiskarter hittar du intressant information på Naturresursinstitutets Kalahavainnot-sidor (på finska) samt på Finlands Artdatacenters sidor.