Djupa bottnar är mörka men fulla av liv

Ljuszonen i Östersjön når i bästa fall över 20 meter, varefter mörkret börjar bli ett permanent tillstånd. När djupet växer förändras artsammansättningen och så småningom finns det inte längre några fotosyntetiserande växter och alger kvar. De ersätts av olika typer av ryggradslösa djur.


Djupvattenarterna varierar särskilt beroende på vattnets salthalt och livsmiljöns exponering

Mörka havsbottnar förekommer längs hela Finlands kust och deras artsammansättning varierar kraftigt, både regionalt och enligt årstid.

I det salta Skärgårdshavets mjukbottnar gräver sig främst östersjömusslor och vitmärlor (Macoma balthica, Monoporeia affinis). Hårdbottnar täcks av blåmusselkolonier (Mytilus trossulus). I östra Finska viken domineras hårdbottnarna ställvis av en nykomlingsart, vandringsmusslan (Dreissena polymorpha).

Nykomlingar av gruppen amerikanska havsborstmaskar (Marenzelleria spp.) har spridit sig över hela den finska kusten och gräver djupa gångar i de mjuka bottensedimenten.

De djupa bottnarnas största ryggradslösa djur är ishavsgråsuggan eller spånakäringen (Saduria entomon) som kan blir upp till 10 cm lång. Den är ett rovdjur, men äter också gärna as som sjunkit till botten.

 Ishavsgråsuggan kryper över rödalger och blåmusslor.
Ishavsgråsuggan är en asätare som lever på djupa bottnar.

De vanligaste arterna i ytterskärgårdens djupområden är vitmärlan (Monoporeia affinis) och dess släkting Pontoporeia femorata (saknar svenskt namn), hissfjällmasken (Harmothoe sarsi) och korvmasken (Halicryptus spinulosus). Blåmusslor (Mytilus trossulus) och polyper (Cordylophora caspia,Laomedea loveni) fäster vid hårda ytor.

I mellanskärgården trivs östersjömusslan (Macoma balthica) och individer av gruppen havsborstmaskar (Marenzelleria spp). I de grundaste djupa områdena hittar man också flera arter som är typiska för innerskärgården, till exempel larver av fjädermyggor (Chironomidae).

I innerskärgården förekommer rovborstmaskar (Hediste diversicolor), fjädermygglarver, fåborstmaskar (Oligochaeta) och olika snäckor. En relativt nyligen invandrad art, den vitfingrade brackvattenskrabban (Rhithropanopeus harrisii) har också etablerat sig på både mjuka och hårda bottnar i innerskärgården.

Östersjöns inre belastning, syrebrist och ökande sediment försvårar livet för bottendjuren

Den inre belastningen i Östersjön, i kombination med syrebristen i djupområdena hotar bottnarnas organismsamhällen, särskilt i Skärgårdshavet och Finska viken.

På hårdbottnar försvårar den ökande sedimenteringen organismernas möjligheter att sprida sig och hitta nya platser att slå sig ned.

Sjunkande partiklar av fasta ämnen under vattnet.
Materialet som sjunker ner från ytan påverkar djupbottnarnas organismsamhällen.

Arter typiska för djupa bottnar

  • Östersjömussla (Limecola balthica)
  • Vitmärla (Monoporeia affinis)
  • Vandringsmussla (Dreissena polymorpha)
  • Amerikansk havsborstmask (Marenzelleria spp.)
  • Ishavsgråsugga (spånakäring) (Saduria entomon)
  • Pontoporeia femorata, märlkräfta utan svenskt namn
  • Hissfjällmask (Bylgides sarsi)
  • Korvmask (Halicryptus spinulosus)
  • Blåmussla (Mytilus trossulus)
  • Klubbpolyp (Cordylophora caspia)
  • Laomeda loveni, polyp utan svenskt namn
  • Fjädermygglarv (Chironomidae)
  • Rovborstmask (Hediste diversicolor)
  • Fåborstmask (Oligochaeta)
  • Vattenlevande snäckor
  • Vitfingrad brackvattenskrabba (Rhithropanopeus harrisii)